Inspiration
Här är ett axplock av inspirerande påminnelser...
Bengt Börjeson påminner om perspektiv på likhet och olikhet - perspektiv som bygger på olikhet öppnar dörren för en diagnostisk kultur och experttänkande, baserat på antaganden om hur olika avvikelser uppkommer, hur de kategoriseras och hur de bör behandlas. Om likhet istället är utgångspunkten behöver klienten, för att kunna bevara sin psykiska hälsa, samma sak som alla andra människor – gemenskap, jämlikhet, tillit osv. Behandlingen blir annorlunda och kommer mer likna vänskap, kamratskap och gemenskap. Distansen försvinner och expertspråket läggs åt sidan.
Socialkonstruktionisterna påminner om vikten av dialog och att förståelse är ett resultat av ett aktivt samarbete mellan människor i relationer. För att förstå mänskliga och psykologiska processer måste vi fokusera på mellanmänskliga processer och strukturer, på människor i relationer. Poängen är att terapeuten inte på förhand kan veta vad som kommer att fungera, eftersom människor är olika. Vi kan aldrig veta vad det är i det vi gör som kommer att utgöra det terapeutiska.
Alain Topor, som forskar kring återhämtning efter psykisk sjukdom, påminner om att människor som återhämtat sig sällan hänvisar till en behandlingsmetod eller en speciell vårdorganisation som det som bidrog till deras utveckling, utan på en eller några bestämda personer och deras personliga egenskaper. Hjälpande insatser handlar ofta om någonting som går utöver det brukaren förväntade sig, som fick brukaren att känna sig speciell, att han/hon hade ett värde i någon annans ögon. Att de professionella gjort någon annat än det som förväntats, när de gått utanför ramarna, när de gjort något överraskande och oväntat, visat personligt engagemang och låtit sig beröras. Effekten av detta är att brukaren inte bara känt sig sedd och bekräftad, utan upplevt sig som jämbördig, känt sig intressant, som varandes i en ömsesidig relation.
Den danske psykiatrikern Sören Hertz påminner om nya perspektiv och oanade möjligheter. Om vikten av flera samverkande perspektiv - om samspelet mellan biologi, psykologi och sociala faktorer - om samspelet mellan hjärna och omgivningen, om mognad och utvecklingsmöjligheter. Med detta synsätt försöker man inte öka barnets insikt om sina egna begränsningar, utan man siktar i stället på att understödja de utvecklingsmöjligheter som finns. Förändringsmöjligheter finns och uppstår i de mellanmänskliga relationer barnet befinner sig i och i de miljöer barnet vistas i till vardags.
Scott D. Miller påminner om att vi aldrig blir fullärda och om vikten av att fråga klienten om det vi gör är hjälpsamt - om behovet av feedback. Han betonar relationen mellan terapeut och klient och menar att den förutsäger behandlingsresultat bättre än teoretisk inriktning och behandlingsmetod, men det är klientens syn på relationen som är avgörande, inte terapeutens. Det är därför vi behöver fråga klienten!
Hjärnforskaren Torkel Klingberg påminner oss om den plastiska, lärande hjärnan som både kan tränas och fortsätter utvecklas. Och att vi behöver informera barnen om den plastiska hjärnan och ge barnen nyanserad och ärlig feedback och att allt inte är roligt i stunden, men det kan löna sig på sikt.
Ingela Josefsson och centrum för praktisk kunskap påminner oss om vikten av att ta tillvara praktiska erfarenheter och via reflektion omvandla dem till kunskaper. Förtrogenhetskunskap handlar om alla avvikelser från böckerna, om det udda, onormala och allt det oförutsägbara i människors liv. Det är en kroppslig kunskap, en sinnenas kunskap, som inbegriper uppmärksamhet, närvaro och urskiljningsförmåga. Förtrogenhetskunskapen ger påståendekunskapens abstrakta begrepp liv. Det utmärkande för praktikern är att han ägnar sig åt att hantera problematiska, förbryllande, bekymmersamma och osäkra situationer.
Den norske psykologen och professorn Rolf Sundet påminner via sin forskning om att familjer också ber oss att inte vara så försiktiga med vad vi tänker och tycker. De vill ibland veta vad vi tänker om det de gör och om vi tycker att de gör rätt eller fel.
Mentaliseringsforskningen påminner oss om vikten av att inta en mentaliserande, frågande och icke-vetande hållning. Icke-vetandet är centralt och viktigt eftersom vi aldrig med fullständig säkerhet kan veta vad som händer i en annan människas huvud. En tvärsäker experthållning hjälper inte att utveckla klienters mentaliseringsförmåga. Snarare bör tvärsäkerhet hos terapeuten alltid ses som ett varningstecken. Det är också till gagn för klienten att få förklarat varför terapeuten reagerar. För att bättre kunna begripa sig själv, och för att veta vad hon väcker hos andra, behöver klienten få gensvar. Terapeuten behöver kort sagt vara genuin, ärlig, aktiv, engagerad och öppen med sina tankar och känslor.
Jeffrey Youngs schemateori påminner oss om fördelen med att ha en robust modell och metod att hålla i handen när man bedriver terapeutiskt arbete. Och om hur vi utvecklar strategier som återkommer genom livet, men ibland inte ser strategierna som just strategier, utan som en del av oss själva och vår personlighet. Och hur klienter kan få hjälp att göra sina omedvetna scheman medvetna och därmed möjliga att påverka och göra något åt.
Författaren Lena Andersson påminner oss om vikten av att träna. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer! skrev Lena Andersson i DN. Hon menar att all kunskap och inlärning är praktisk. Att man måste utföra den med sin kropp och sitt huvud. Det finns inget annat som fungerar och - det finns ingen annan som kan göra det åt en.
Michael White och det narrativa perspektivet påminner om hur tunna beskrivningar av människor och tunna problemtyngda berättelser samverkar och leder till tunna slutsatser. Vi behöver lyssna på människor på ett sätt som placerar problemet/problemen utanför personerna och tillsammans börja spåra problemets historia. Vi behöver dekonstruera problemet och utforska och utmana de sanningar, självklara uppfattningar och övertygelser som stöttar, upprätthåller och ger näring åt problemet. Vi vill upptäcka unika tillfällen då problemet inte haft samma inflytande och på sikt hitta mer nyanserade, rika och fylliga berättelser - berättelser som kan hjälpa klienten att bryta sig loss från problemens makt.
Johan Eriksson, fil dr i teoretisk filosofi, påminner i DN om att en bra psykolog är någon som kan använda
sitt eget perspektiv som ett slags förståelseresurs, alltså någon som kan använda sin egen erfarenhet, sensitivitet och emotionella rörlighet för att förstå det yttre och inre sammanhang inom vilket den
andre personens beteenden och känslor vinner någon form av begriplighet. Detta är klokhet och sådan kunskap är grundad på erfarenheter i vilka man själv är intimt involverad i egenskap av psykologiskt subjekt, och som måste göras inom ramen för det levande livets egen trafik. Vi syftar på en form av kunskap som bäst kan beskrivas i termer av människokännedom och omdömesförmåga.
Salvador Minuchin påminner om att vi ibland behöver ha tillgång till en rörlig, initiativrik, utmanande och intervenerande terapeut för att åstadkomma förändring - om terapeuten som förändringens katalysator.
Alice Morgan påminner om att vi alltid ska sträva efter att ställa frågor som vi faktiskt inte har svar på. I try to remind myself to enquire about their experience in such a way that I haven’t heard before.
Albert Einstein påminner om att den som aldrig har gjort ett misstag har aldrig provat något nytt!
Bengt Börjeson påminner om perspektiv på likhet och olikhet - perspektiv som bygger på olikhet öppnar dörren för en diagnostisk kultur och experttänkande, baserat på antaganden om hur olika avvikelser uppkommer, hur de kategoriseras och hur de bör behandlas. Om likhet istället är utgångspunkten behöver klienten, för att kunna bevara sin psykiska hälsa, samma sak som alla andra människor – gemenskap, jämlikhet, tillit osv. Behandlingen blir annorlunda och kommer mer likna vänskap, kamratskap och gemenskap. Distansen försvinner och expertspråket läggs åt sidan.
Socialkonstruktionisterna påminner om vikten av dialog och att förståelse är ett resultat av ett aktivt samarbete mellan människor i relationer. För att förstå mänskliga och psykologiska processer måste vi fokusera på mellanmänskliga processer och strukturer, på människor i relationer. Poängen är att terapeuten inte på förhand kan veta vad som kommer att fungera, eftersom människor är olika. Vi kan aldrig veta vad det är i det vi gör som kommer att utgöra det terapeutiska.
Alain Topor, som forskar kring återhämtning efter psykisk sjukdom, påminner om att människor som återhämtat sig sällan hänvisar till en behandlingsmetod eller en speciell vårdorganisation som det som bidrog till deras utveckling, utan på en eller några bestämda personer och deras personliga egenskaper. Hjälpande insatser handlar ofta om någonting som går utöver det brukaren förväntade sig, som fick brukaren att känna sig speciell, att han/hon hade ett värde i någon annans ögon. Att de professionella gjort någon annat än det som förväntats, när de gått utanför ramarna, när de gjort något överraskande och oväntat, visat personligt engagemang och låtit sig beröras. Effekten av detta är att brukaren inte bara känt sig sedd och bekräftad, utan upplevt sig som jämbördig, känt sig intressant, som varandes i en ömsesidig relation.
Den danske psykiatrikern Sören Hertz påminner om nya perspektiv och oanade möjligheter. Om vikten av flera samverkande perspektiv - om samspelet mellan biologi, psykologi och sociala faktorer - om samspelet mellan hjärna och omgivningen, om mognad och utvecklingsmöjligheter. Med detta synsätt försöker man inte öka barnets insikt om sina egna begränsningar, utan man siktar i stället på att understödja de utvecklingsmöjligheter som finns. Förändringsmöjligheter finns och uppstår i de mellanmänskliga relationer barnet befinner sig i och i de miljöer barnet vistas i till vardags.
Scott D. Miller påminner om att vi aldrig blir fullärda och om vikten av att fråga klienten om det vi gör är hjälpsamt - om behovet av feedback. Han betonar relationen mellan terapeut och klient och menar att den förutsäger behandlingsresultat bättre än teoretisk inriktning och behandlingsmetod, men det är klientens syn på relationen som är avgörande, inte terapeutens. Det är därför vi behöver fråga klienten!
Hjärnforskaren Torkel Klingberg påminner oss om den plastiska, lärande hjärnan som både kan tränas och fortsätter utvecklas. Och att vi behöver informera barnen om den plastiska hjärnan och ge barnen nyanserad och ärlig feedback och att allt inte är roligt i stunden, men det kan löna sig på sikt.
Ingela Josefsson och centrum för praktisk kunskap påminner oss om vikten av att ta tillvara praktiska erfarenheter och via reflektion omvandla dem till kunskaper. Förtrogenhetskunskap handlar om alla avvikelser från böckerna, om det udda, onormala och allt det oförutsägbara i människors liv. Det är en kroppslig kunskap, en sinnenas kunskap, som inbegriper uppmärksamhet, närvaro och urskiljningsförmåga. Förtrogenhetskunskapen ger påståendekunskapens abstrakta begrepp liv. Det utmärkande för praktikern är att han ägnar sig åt att hantera problematiska, förbryllande, bekymmersamma och osäkra situationer.
Den norske psykologen och professorn Rolf Sundet påminner via sin forskning om att familjer också ber oss att inte vara så försiktiga med vad vi tänker och tycker. De vill ibland veta vad vi tänker om det de gör och om vi tycker att de gör rätt eller fel.
Mentaliseringsforskningen påminner oss om vikten av att inta en mentaliserande, frågande och icke-vetande hållning. Icke-vetandet är centralt och viktigt eftersom vi aldrig med fullständig säkerhet kan veta vad som händer i en annan människas huvud. En tvärsäker experthållning hjälper inte att utveckla klienters mentaliseringsförmåga. Snarare bör tvärsäkerhet hos terapeuten alltid ses som ett varningstecken. Det är också till gagn för klienten att få förklarat varför terapeuten reagerar. För att bättre kunna begripa sig själv, och för att veta vad hon väcker hos andra, behöver klienten få gensvar. Terapeuten behöver kort sagt vara genuin, ärlig, aktiv, engagerad och öppen med sina tankar och känslor.
Jeffrey Youngs schemateori påminner oss om fördelen med att ha en robust modell och metod att hålla i handen när man bedriver terapeutiskt arbete. Och om hur vi utvecklar strategier som återkommer genom livet, men ibland inte ser strategierna som just strategier, utan som en del av oss själva och vår personlighet. Och hur klienter kan få hjälp att göra sina omedvetna scheman medvetna och därmed möjliga att påverka och göra något åt.
Författaren Lena Andersson påminner oss om vikten av att träna. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer! skrev Lena Andersson i DN. Hon menar att all kunskap och inlärning är praktisk. Att man måste utföra den med sin kropp och sitt huvud. Det finns inget annat som fungerar och - det finns ingen annan som kan göra det åt en.
Michael White och det narrativa perspektivet påminner om hur tunna beskrivningar av människor och tunna problemtyngda berättelser samverkar och leder till tunna slutsatser. Vi behöver lyssna på människor på ett sätt som placerar problemet/problemen utanför personerna och tillsammans börja spåra problemets historia. Vi behöver dekonstruera problemet och utforska och utmana de sanningar, självklara uppfattningar och övertygelser som stöttar, upprätthåller och ger näring åt problemet. Vi vill upptäcka unika tillfällen då problemet inte haft samma inflytande och på sikt hitta mer nyanserade, rika och fylliga berättelser - berättelser som kan hjälpa klienten att bryta sig loss från problemens makt.
Johan Eriksson, fil dr i teoretisk filosofi, påminner i DN om att en bra psykolog är någon som kan använda
sitt eget perspektiv som ett slags förståelseresurs, alltså någon som kan använda sin egen erfarenhet, sensitivitet och emotionella rörlighet för att förstå det yttre och inre sammanhang inom vilket den
andre personens beteenden och känslor vinner någon form av begriplighet. Detta är klokhet och sådan kunskap är grundad på erfarenheter i vilka man själv är intimt involverad i egenskap av psykologiskt subjekt, och som måste göras inom ramen för det levande livets egen trafik. Vi syftar på en form av kunskap som bäst kan beskrivas i termer av människokännedom och omdömesförmåga.
Salvador Minuchin påminner om att vi ibland behöver ha tillgång till en rörlig, initiativrik, utmanande och intervenerande terapeut för att åstadkomma förändring - om terapeuten som förändringens katalysator.
Alice Morgan påminner om att vi alltid ska sträva efter att ställa frågor som vi faktiskt inte har svar på. I try to remind myself to enquire about their experience in such a way that I haven’t heard before.
Albert Einstein påminner om att den som aldrig har gjort ett misstag har aldrig provat något nytt!
Läs mer!
