Behandling

Presentation

På Svalnäs är mänskligt handlande och mänskliga problem något som uppstår i samspel mellan människor och aldrig kan förklaras av en enskild individs egenskaper. Allt arbete på Svalnäs har därför en relationell utgångspunkt, eftersom vi tror att utveckling och förändringsmöjligheter uppstår i mellanmänskliga relationer.

Eftersom alla familjer är olika - och behöver olika - anpassar vi metoder och arbetsformer till varje familj. Det är vi som ska passa familjen och inte tvärtom! 

Mål

Det övergripande målet med allt behandlingsarbete är att frigöra och stärka familjers och individers egna resurser och öka deras tillit till sina egna förmågor. När familj och barn lämnar Svalnäs ska de ha hopp om framtiden och känna sig kapabla och kompetenta att ta hand om eventuella kommande problem och bekymmer.

Problem & svårigheter

Ett grundantagande på Svalnäs är att människor gör så gott de kan och efter bästa förmåga försöker lösa sina bekymmer. Över tid kan dock beteenden och samspelsmönster - som tidigare varit funktionella - ibland bli problematiska och hindrande. I takt med att barn utvecklas, mognar och blir äldre kan familjers samspelsmönster behöva utvecklas och förändras - och både barn och föräldrar kan behöva hitta andra och mer fungerande sätt att lösa problem på.

De flesta barn vi kommer i kontakt med har en upplevelse av att vara till bekymmer för omgivningen. Inte så sällan har de också en upplevelse av att vara ett problem. En av de första och viktigaste distinktionerna vi gör är att skilja på problem och person.

Vi betraktar inte heller problem och svårigheter som handikapp, eftersom det kan begränsa oss i synen på vilken utveckling som är möjlig. Snarare försöker vi alltid ha ett utvecklingsperspektiv i det vi gör, eftersom vi tror på mognad och utveckling - och aldrig i förväg kan veta hur långt vi kan nå.

Barn och ungdomar som kommer till Svalnäs kan ha neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och kognitiva- och psykosociala svårigheter. Många har fått en diagnos – en del flera. Vanliga diagnoser är ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Autism (ASD), Trotssyndrom och Uppförandestörning. En del barn har ingen diagnos, men kan ha definierats som t ex hemmasittare.

Diagnoser och definitioner är snäva, generaliserande beskrivningar. De hjälper oss med generella kunskaper och att rikta blicken, men de innehåller ingen berättelse, inget sammanhang, inga överraskningar och väcker ingen nyfikenhet. Med ett utvecklingsperspektiv intresserar vi oss för den unika, mångfacetterade och komplexa människan och letar efter utvecklingsmöjligheter.

Ett utvecklingsperspektiv kräver en nyfiken, intresserad och mottaglig omgivning. Faran med en diagnos är att vi kan tro oss VETA vad barnet har för bekymmer och när vi VET något riskerar nyfikenheten att gå förlorad.

Metodik & värderingar

Vi strävar efter att medverka i en utvecklingsprocess där vi är involverade och inte distanserade. Vi betonar vår likhet med familjer, snarare än olikhet, eftersom vi tror att likheten frigör resurser och gör det möjligt för familjer att börja tro på sig själva och tro på att en förändring är möjlig.

När vi träffar en familj investerar vi all vår samlade kunskap och erfarenhet i en anknytningsprocess. Målet är att etablera en trygg, empatisk och ömsesidig samarbetsrelation, för att tillsammans påbörja arbetet med att konkretisera målen med uppdraget . Behandlarnas uppgift är att se till att alla röster blir hörda och att hela familjen känner sig delaktig. Val av metoder och arbetsformer ska vara begripliga och relaterade till de bekymmer och svårigheter vi ska arbeta med.
Eftersom barn speglar sig i sin omgivning är det viktigt att vi är nyfikna och intresserade och bjuder in till samspel som väcker barnets egen nyfikenhet och intresse. Därmed ger vi också barnet en möjlighet att spegla sig bort från oro och negativa och begränsande tankar om sig själv och sina förmågor.
Vi har ett salutogent synsätt och inriktar oss på att stärka de utvecklingsmöjligheter som finns, snarare än att öka barns insikt om sina begränsningar.
Vi betonar alltid ordet träning när vi träffar nya barn och familjer. Att träna betyder att försöka bli bättre och på sikt lära sig bemästra något. Att träna betyder också att man får misslyckas. Genom att vi tränar tillsammans delar vi känslomässiga upplevelser och erfarenheter, vilket är en bärande del i behandlingsarbetet.